301 och lite planering

I och med kvällens progressiva tempopass på totalt 11,8km inklusive upp- och nedjogg kunde jag passera 300km för januari. 301, eller till och med 301,4 om jag ska vara exakt. Kanske inte jättemycket för vissa men för mig är det definitivt det (Men jag planerar för lite fler.). Så pass mycket har jag inte sprungit sedan innan jag blev gravid. I april 2010 landade jag på drygt 317km, vilket också är rekord. Faktiskt är det också den enda månad jag varit över 30mil tidigare. Jag trodde att jag varit det under februari och mars samma år också, men när jag kollade träningsdagboken insåg jag att det inte alls var så, jag hamnade en bit under tydligen. Så näst bästa månaden (distansmässigt) i livet alltså. Inte illa.

Tiden går snabbt, snart kan man springa så här.

Planen nu de närmsta veckorna, som också är de sista på grundträningsperioden, har jag nu planerat klart. Den här veckan är lite speciell eftersom jag ska på konvent lördag och söndag. Medelmycket löpning men ändå rätt tufft totalt sett. Sedan följer två tuffa veckor innan en riktigt lugn återhämtningsvecka tar vid igen. Då börjar jag nämligen jobba (!!) och jag misstänker att jag kommer ha lite annat att fokusera på då. Det är ju nästan ett helt nytt sorts liv som väntar. Och även om det är samma arbetsuppgifter så är det nytt ställe och jag har inte jobbat på drygt ett år (!!). Helt ärligt ska det faktiskt bli skönt att få lämna över huvudansvaret här hemma. Fast jag kommer också sakna att kunna styra (nästan) helt över mina dagar och göra lite vad jag känner för när jag vill. Men det kommer bli jättebra.

Efter första jobbveckan kommer jag börja min snabbhetsträningsperiod med mer kvalité och färre distanspass. Och så är det ju strax dags att springa lite testlopp. Tiden går snabbt. Planen är att springa till och från jobbet (ibland bara ena vägen) 2-3 dagar i veckan för att hinna få tid tillsammans med Sixten men ändå kunna träna på samma nivå som nu. Jag tänker mig att jag kan köra en del lättare kvalité som fartlek och progressiv distans på hemvägen då och då och kanske få till kortare långpass genom att välja stora omvägar. Men de längre kommer förläggas på helgen precis som nu. Tuffare kvalité som intervaller och snabbdistans kommer jag springa senare på kvällen efter att ha varit hemma först. Inte så kul att springa de passen med ryggsäck på ryggen. Och så är det instruerande två pass i veckan och lite styrka och egen yoga (Genom att köra de två sistnämnda hemma ska det nog gå bra.). Med planering och effektivitet kommer det gå! Den stora utmaningen kommer i höst när det är dags för förskola och vi båda jobbar. Men det tar vi då och förmodligen går det också. Vill man så kan man.

Trippelt tror jag

Ikväll ska jag, förutom min vanliga body balance, insturera army traning! Roligt roligt! Det är en specialklass eftersom vi har medlemskväll. För att samla ihop några små löpkilometrar tänkte jag även springa dit. Hem får vi se, misstänker att benen är lite trötta då och hellre åker tvärbanetåg. Så trippelt upp. Även om kilometrarna inte blir så många (max 5 om jag tar en liten omväg) och armyn inte lika effektiv som om jag körde som deltagare. Men inte desto mindre roligt.

Igår sprang jag en lite längre lättdistans istället för långpass. Det var ju återhämtningsvecka. 14,7km i härliga minusgrader och knastrande snö. Det är inte särskilt moddigt alls den här vintern. Än så länge.

Sixten övar sig på att gå. Han kan det nu faktiskt. Iallafall i stort sett. Han släpper inte så gärna taget själv, men när man släpper honom så står han stadigt och går framåt. Idag lärde han sig dessutom att byta riktning. Öppna föskolan är bra, där kan han kolla in andra barn och härma. Genom ett helt rum (10m??) gick han där. Nu sover han och jag har dagens enda stund för mig själv (bortsett från kvällen). Måste snabba på så att jag får något gjort också.

Vilar lite

Jag blir trött av lek ibland. Ensam (fast med besök) med nästanettår-bäbisen i helgen och då kan det bli så. När pappan kommer hem om en timme ska jag pigga upp mig lite. Snöspring!


Skrivet på min Iphone

Mellanmjölk/lagom/perfekt

Jag gillar ordet lagom. Jag gillar också mellanmjölk. Det är den godaste och bästa mjölken. Lagom är ett fint ord och ofta blir det perfekt med lagom. Kanske inte alltid och i alla situationer, men i mycket.

Medelhård distans i lagom snömodd exempelvis. Befinner man sig mitt uppe i en återhämtningsvecka blir det riktigt lagom. Riktigt perfekt. Pigga ben som inte gör ont någonstans. En fin vän som vaktar storbäben (Jo, ett litet tag till får han kallas bäbis) så att jag kan springa själv i dagsljus. Fint. Nu blir det inget spring förämn söndag kväll. Men cykelinstruerande imorgon såklart. Också fint.

En ultrafundering

Jag har ju velat springa ett ultralopp av något slag ett tag nu. Eventuellt ett 6h lopp men jag vet inte om det riktigt passar mig att springa många varv på samma bana. Jag har lite svårt för sånt. En extra utmaning, javisst, men jag utmanar mig hellre på andra sätt. Lidingö ultra har jag sneglat på ett tag men det ligger helt fel där i maj bland Göteborgsvarv, Stockholmsmara och annat. 5 mil känns som en bra sträcka. Jag har svårt att se mig springa så värst mycket längre än 6 mil. Kanske 7-8, men längre än så kommer det nog aldrig att bli. Så det här skulle ju passa mig perfekt. Att det är en av mina bästa vänner som är en av arrangörerna och att nästan alla pengar som kommer in i form av anmälningsavgifter och bidrag går till välgörenhet gör ju inte saken sämre. Måste bara kolla sommarplaner och vänta på bättre pengatider. Framförallt det sista...

Mys!

En kort vagnjogg i snö, det är äkta mys. Det gick lättare än väntat att springa med vagn i snö, men såklart lite långsammare. Riktigt långsamt eftersom pulsen skulle vara låg. Då blir det ännu mera mys. Att tassa runt på mjukt underlag och bara njuta.


Benet kändes absolut ingenting i början, men mot mitten av rundan började det göra sig påmint och fortsatte sedan. Dock inte ontont så jag fortsätter köra på lite försiktigt, stretchar och masserar på.


Skrivet på min Iphone

Benstatus och mellanmålsmums

Benet mår bra. Väldigt skumt det där. Det känns som en väldig tränngsvärk koncentrerad på ett område ungefär lika stort som en knytnäve längst ner på Vastus Medialis. Det känns lite när jag går nedför trappor, annars nästan ingenting. Som planerat tar jag vila från spring idag så får vi se hur det känns imorn. Förmodligen kan den planerade morgonjoggen genomföras.

De ser ut ungefär såhär. Just de där bollarna innehöll det här och är ett annat alternativ!

Sedan kan jag ju berätta det otroligt intressanta att jag exprimenterat fram det perfekta mellanmålsmumset. Eller snarare något jag kan äta utöver mellanmål och andra mål. Jag gör ju av med en del energi och tycker ibland att det är svårt att hinna/orka/komma ihåg att äta tillräckligt mycket och även om jag lagar rätt energität mat så känner jag att jag behöver lite extra ibland. Då är det perfekt att ta till dessa små godingar. Passar perfekt till både förmiddags och eftermiddagskaffet. Jag brukar göra en ganska stor sats och ha ett gäng bollar i kylen. De borde väl hålla sig minst en vecka, förmodligen längre. Jag har inga exakta mängder att delge, men jag brukar iallafall blanda mandlar, cashewnötter, torkade aprikoser (dessa tre blötlägger jag en stund innan innan mixning, men det kan säkert gå bra även utan det), kokosolja, carobpulver (dessa två finns hos välsorterade "hälsokost"butiker) och rågflingor/havregryn. När jag mixat och blandat rullar jag lagom stora bollar i kokosflingor. Riktigt gott!

Jaha så blev det med det

Det började ju så himla bra med sällskap av Snorkkis-Sofie, snö och en förvånansvärt pigg och fräsch kropp. Nio kilometer gick jättesnabbt och vips var det dags att stanna och säga hejdå. Efter några minuters prat och lite vattendrickande för min del satte jag i öronsnäckorna och tryckte på min ljudbok. Sprang iväg. Vidare. Kändes fortsatt bra, men så helt plötsligt började det kännas lite diffust konstigt i nedre delen av ena framlåret. Typ som pyttelite träningsvärk. Sprang vidare och kände noga efter. Kändes det inte lite mer nu? Stannade vid ett rödljus och när jag sprang igång igen gjorde det ont. Inte jätteont men väl ont. Suckade lite och konstaterade att jag måste låta den kloka delen av mig ta kommandot här. Motvilligt sprang jag lite långsamt mot närmsta tunnelbanestation och åkte ner. Hem.


Så nu sitter jag här på tåget och är lite sur. Besviken. Men samtidigt lite stolt för att jag inte envisades med att springa vidare.

Jag har tränat rätt tufft i tre veckor nu och jag vet med mig om att jag balanserar på gränsen. Kommande vecka är planerat väldigt lätt och meningen är att jag ska känna mig sliten nu. Sliten, men inte ha ont. Jag känner mig förvånansvärt lite sliten och ont vill jag ju inte ha. Förhoppningsvis hjälper massage, stretch och lite omsorg. Långpass kan jag springa en annan dag och fjorton kilometer är ju mer än noll.


Skrivet på min Iphone

En massa bra pepp

Alltså, vi har andra skor än springskor också. De syns bara inte...

Jag kan kanske inte säga att jag är uppe tidigt när klockan nu närmar sig nio. Kanske kunde jag inte ens skriva det när vi gick upp strax efter halv åtta. Fast allt är ju relativt.

Jag laddar för ett långt långpass (26km plus) som kommer innehålla minst två grejer som peppar när det känns motigt att ta sig iväg. 1. Jag ska (åtminstone delvis) springa med fint sällskap och dessutom har det kommit ny snö! Sånt gillar jag

Sådär ja

Marafart. Stockholm marathon 2010

Igår kväll körde jag ett fartlekspass. Ute såklart. Samma runda som i fredags men nu med längre och mer styrda ökningar. Efter 4km uppvärmning körde jag igång första etappen på 10min. Målet var runt marafart (strax under 5 min/km) men kroppen var segstartad så början gick lite långsammare. Träningsvärk från både bandlöpandet och djupa knäböj med hopp gjorde sitt och även träningsvärken i rygg och bröst störde. Men mot slutet hittade jag flytet och då kändes det bra. Ungefär 5min joggvila och sedan på nästa etapp. Elva minuter marafart. Blev lite snabbare för nu var jag varm. Drygt 5min joggvila och så bara sista etappen kvar. Här var det både uppför över hälften av vägen och väldigt halt på sina ställen. Ibland gick det tillräckligt snabbt, ibland väldigt mycket långsammare. När klockan slog 12km saktade jag in och varvade ner och konstaterade att sista etappen blev nästan tolv minuter. Vilket flyt. Och självförtroendet är återvunnet.