lördag 1 november 2008

Resultat

Till tonerna av Kents 747 lyckades jag plocka fram de där extra spurtkrafterna. De var idag visserligen svagare än vanligt, men det kan ju också bero på att hela upploppet lutade uppför. Och jag är ju inte direkt världsbäst på uppförsbackar. Och jag hade ju redan kämpat mig uppför ett oräkneligt antal under loppets gång.

Med mina förutsättningar och känslan av att jag verkligen inte ville springa, närvarande ända fram till start, hade jag ställt in mig på en tuff resa. Att bara genomföra och inte tänka så mycket. Att se det som ett träningspass i mängden som helt enkelt bara måste bockas av. Men jag borde ju känna mig själv vid 26 års ålder. Känna mig själv tillräckligt för att veta att den där envisa viljan, den där tävlingsinstinkten och det där jävlaranammat alltid kommer fram när det verkligen gäller. Idag var inget undantag. Så fort startskottet gick och jag började springa lite sakta började jag så smått tycka att det skulle bli lite kul. Efter några kilometer började jag känna lycka och insåg att jag hittat löparglädjen igen! (Den försvann kanske något lite senare, men det behöver vi inte låtsas om)

Upp och ner, upp och ner. Så kan man nog bäst sammanfatta de första 9 kilometrarna. Sen kom en skylt där det stod: Nu blir det tufft! Stiglöpning i några km, kämpa kämpa! Stiglöpning i dubbel bemärkelse. Stig i form av rötter, stenar och lera. Och stig(ning) i form av upp, upp, upp! Lite senare kom mera lera, lite bergsklättring och löpning på trälårar över en myr. Efter hur lång tid som helst (antar att det var ett par km) kom en skylt som det stod: banans högsta punkt på. Tack tänkte jag. Sen när det äntligen började gå nedför fick jag sjukt mycket håll. Jag som i princip aldrig får håll har nu fått det på mina två senaste lopp! Why? På lidingö var det uthärdligt, idag kunde jag knappt andas och tvingades stanna och stå dubbelvikt och kippa efter andan i någon minut (det var här löpglädjen försvan lite) för att sedan gå i ytterligare någon minut innan det värsta gav med sig. Då blev jag arg och fick lite nya krafter och sprang om alla som passerat mig under tiden jag stod still eller gick.

Sista biten, som mestadels gick på breda stigar men även lite seg asfalt och grusväg, var sjukt seg med mycket upp och ner igen, men strax efter 17km skylten började 747 spelas i ipoden och jag bestämde mig för att jag fan (förlåt) skulle vara i mål innan låten var slut (alltså på 7min och 47 sekunder). och jag gjorde det! 18,85km på strax under 1:47min och preliminärt en 35:e plats i min klass. (Vet dock inte hur många som var med, men jag tror det var starx under 100. Uppdate kommer senare.) Inget supertempo direkt men det gör inget.

Med tanke på min oseriösa uppladdning, mina känslor innan loppet och hållet där i mitten är jag sjukt nöjd med min tid och min prestation!

Nu väntar en månads löpvila där jag bara kommer springa någon runda då och då. Bara när och om jag känner för det. Inget tvång och bara lugna korta pass.

PS. Trots kylan var det ett väldigt härligt höstväder att springa i idag! Mer sånt tack!
PS2. Jag borde ha anteckningsblock och penna med mig när jag springer, jag får så mcket bra idéer!

5 kommentarer:

Anna (Orka mera) sa...

Bra jobbat!!! Ha en skön kväll nu och njut av din bedrift!

Löpning & Livet sa...

I´ll do! :)

Sofy sa...

Grattis till ett bra lopp tjejen!!

Unknown sa...

Alla trick är bra när man behöver spurthjälp :) Jag tycker du ska vara nöjd, tyckte det var en bra tid jag!
Håll går fortare över om man håller händerna på huvudet förresten (dvs sträcker på sig), lärde coachen mig för ett tag sen, mer syre i lungorna... Men det är irriterande, och man tappar ju en del koncentration!

Löpning & Livet sa...

tack tjejer!